Jenny

Så var det över, och jag hävdar fortfarande att jag inte är en konsert människa. I alla fall inte i nyktert tillstånd. Det finns för mycket folk att irritera sig på, men när de väl står där på scenen är det svårt att tänka på något annat. För mig händer det inte ofta att jag hittar en grupp/artist som jag gillar varenda låt de gjort, det har väl.. i stort sett aldrig hänt förut. Trots min eviga kärlek till Thåström har han gjort låtar som nte fallar mig i smaken, för att inte tala om hans lilla projekt PLP. Rysningar av obehag. Winnerbäck gillar jag nästan allt, nästan. Det finns några undantag som bekräftar regeln.
Men eftersom dessa tillsammans med perioder av endast trallpunk eller Håkan Hellström är det jag vänt mig till tidigare är upptäckte av Volbeat ännu mer fantastisk än vad jag först trodde.
Inte en enda låt behöver jag hoppas över. Inte en enda som inte får mitt hjärta att slå lite extra fort över att höra Michael Poulsen fantastiska röstgenom mikrofonen.
Jag är helt enkelt i sjunde himlen just nu och tänkte så förbli ett tag.
Trots att konserten var i ewn svettig gympahall på Fryshuset där de endast serverade fotbollsarena öl...

Kanske dags att tänka om festivaler? Kanske kunde vara värt det... kanske.