Och var ligger världen idag?
Idag satt jag på en buss på väg till Eriksberg. Jag satt vid fönstret bredvd en gubbe som luktade på ett stickande sätt som ändå inte var direkt obehagligt. Han luktade lite som en farbror jag kände när jag var liten. Hela bussen luktade lite konstigt, jag tror det var blöta kläder. Jag satt där och stirrade ut genom fönstret på hösten, det är regnigt i Uppsala idag. Nästan alla löv är borta och molnen är grå. Det är höst på riktigt, jag tycker om hösten.
I öronen poppade diverse låtar förbi. De flesta obemärkta. Sen helt plötsligt hände det, jag hör de första tonerna i en inte helt okänd låt av Savage Garden och helt plötsligt får jag en känsla av att jag befinner mig i en musikvideo. Det är jag som snart, så fort sången börjar, ska börja mima med. En låt om kärlek, en ensam person på en buss i en regntung stad. Känslan gick över fort. Men den tog mig med sådan överraskning att jag inte vet riktigt vart jag ska stoppa undan det lilla av den som finns kvar. Det verkligen var så, det var jag som sjöng och utanför bussen och det jag såg filmades. Konstigt...
När jag gick av bussen och sparkade på lite löv på vägen hem till min mor var det något som förändrades igen. En annan låt, denna gång det utmärkta stycker The drugs don't work. Känslan nu var dock inte musikvideo, låten var överallt. Inuti och runtom mig och i hela staden. Det var en härlig känsla. Den ska jag minnas.
Imorgon ska jag arbeta igen.
(För er som helt enkelt vill vifta bort detta inlägg som meningslöst strunt rekomenderar jag er starkt att hålla fast vid den övertygelsen. Jag glömde sova inatt, vilket förklarar mycket som hänt idag)
I öronen poppade diverse låtar förbi. De flesta obemärkta. Sen helt plötsligt hände det, jag hör de första tonerna i en inte helt okänd låt av Savage Garden och helt plötsligt får jag en känsla av att jag befinner mig i en musikvideo. Det är jag som snart, så fort sången börjar, ska börja mima med. En låt om kärlek, en ensam person på en buss i en regntung stad. Känslan gick över fort. Men den tog mig med sådan överraskning att jag inte vet riktigt vart jag ska stoppa undan det lilla av den som finns kvar. Det verkligen var så, det var jag som sjöng och utanför bussen och det jag såg filmades. Konstigt...
När jag gick av bussen och sparkade på lite löv på vägen hem till min mor var det något som förändrades igen. En annan låt, denna gång det utmärkta stycker The drugs don't work. Känslan nu var dock inte musikvideo, låten var överallt. Inuti och runtom mig och i hela staden. Det var en härlig känsla. Den ska jag minnas.
Imorgon ska jag arbeta igen.
(För er som helt enkelt vill vifta bort detta inlägg som meningslöst strunt rekomenderar jag er starkt att hålla fast vid den övertygelsen. Jag glömde sova inatt, vilket förklarar mycket som hänt idag)
'Cause baby, ooh, if heavens calls, I'm coming too
Just like you said, you leave my life, I'm better off dead
But if you wanna show, just let me know
And I'll sing in your ear again
Now the drugs don't work
They just make you worse
But I know I'll see your face again
