Jenny

Idag hände det, det jag aldrig trodde skulle hända. Det var som i en sådan där fin disneyfilm med talande möss och glasskor. Jag var pumpan men det gjorde inte mycket. På tolvslaget inatt fick jag äntligen mina alfa-kassan pengar. Mot alla odds har de till slut hittat hem till mig.
Jag var glad, sedan blev jag lite orolig över att de fortsätter skicka mig kassakort när jag uttryckligt sagt fem gånger att jag nu har jobb och inte vill ha fler. Misstänker att det här kan vara dåligt för den gång i framtiden jag kan tänkas behöva dem igen. Men just nu ska inga moln få finnas på min himmel.
Alfa vare prisad. Tack för att ni till slut petade ut tummen ur röven.

Nog för att de tinte finns så mycket pengar kvar nu, förutom tillbakabetalande av skulder hittade jag en hög med räkningar under sängen. De var i akut behov av att betalas. När jag har inköpt det jag behöver inköpa är jag nog tillbaka på ... noll igen. Och fortfarande en månad kvar till lönen.
I och för sig, om det är något jag borde kunna nu så är det ju att leva på inget. Måste bara lära mig det även när jag har pengar. Spara, Jenny, spare är det magiska ordet.

Idag blev jag tvungen att ringa alfa-kassan igen. Jag måste helt enkelt ta reda på när de påstår att de ska besluta något denna gång. Det gjorde mig till mitt vanliga bittra jag.
Här är anledningarna;

• Först tog det tio minuter att ens bli placerad i deras telefonkö. Ändlöst många samtal med upptagetton, några färre med en mansröst som berättade att det var ett tillfälligt fel och några gånger när jag kom så långt så att de upplyste mig om att jag var tvungen att försöka senare eftersom alla deras hanledare var upptagna.
• Jag hamnar i den fantastiska kön, bara att få vara en del i den får mig att känna mig väldigt speciell. Jag får den fina platsen som nummer 28 i kön (jag tror att det är där deras gräns går för övrigt). Jag fortsätter vandra runt och vänta medan jag ytterst sakta rör mig framåt i kön.
• En alvtimme har passerat, jag är nu nummer 1(!!!!) i kön. Signalerna börjar gå fram, signalerna fortsätter gå fram, efter fjärde signalen bryts det helt. Jag står kvar som ett frågetecken, säger hallå och tror att de bara skämtar med mig. Men nej, de struntade i att svara, efter att ha slösat bort fyrtio minuter av mitt liv STRUNTAR de i att svara. Jag svär.
• Börjar ringa igen, först kommer jag till en fax (?), sen till farbrorn som berättar att något är fel, sen till upptaget ton. Det fortsätter runt runt runt. Klockan börjar närma sig tre och jag kallsvettas.
• Tre minuter i tre kommer jag fram till tanten som vänligt förklarar för mig att det är för många som ringer så jag måste pröva igen senare.
• En minut i tre kommer jag fram till tanten som förklarar att jag blivit placerad i kö. Jag har för övrigt platsnummer 28.
  
• Kvart över tre kommer jag fram till en handläggare som upplyser mig om att IFALL de nu skulle godkänna att ge mig pengar så kommer det nog ett beslut den här eller nästa vecka. Sist de sa det tog det fyra veckor. Mitt hopp har verkligen... släckts.

Jag vill tacka alfa-kassan för att de ser till att förstöra min dag även när jag tror att det är omöjligt.

Ibland är världen upp och ner ut och in och helt bak och fram. Idag är en sådan dag.
Jag är förvirrad, speciellt över mig själv. Hur ska man någonsin kunna leva sitt liv fullt ut när man inte ens vet hur man lever sitt liv rätt? Jag vet inte vad som är rätt eller vad som är fel heller för den delen. Jag har ändå känt att jag haft ett hum om vad jag vill och speciellt vad jag inte vill. Jag har gått åt rätt håll, från det gamla mot det nya. Känt att det äntligen börjar ta lite fart i seglen, efter en så lång tid stillastående på en fläck.
Idag är en sådan dag när jag funderar på om det var rätt att ge sig ut på havet från första början.
Idag är en sån dag som jag helst slipper. Mitt liv är ju bra nu, jag är glad. Det lyser om mig, på riktigt. Jag är lycklig och mår bra. Ska jag då behöva bli förvirrad över saker jag vart säker på så länge?
Ibland vill jag bara ge upp, sucka och köra huvudet i sanden. Kanske vore det lättare, men jag tvivlar på att det är något jag klarar av. Jag är inte sån, jag kan inte bli sån hur mycket jag än önskar det ibland. Kanske ska man vara tacksam?

"Om man gräver ner sig är risken att man misslyckas med ta sig upp innan det är försent." Så är det. Jag gräver inte ner mig, jag vill bara inte fundera på saker jag redan rett ut och ordnat. Det gör livet sådär lagom jobbigt. Sådär så det blir ett litet svagt moln framför solen som annars lyst så starkt på mig den senaste tiden.

Men det är bara lyfta på huvudet och gå vidare, det blir bra. Jag kommer fatta rätt beslut, det gör jag alltid...




Dagens låt; Barry Manilow - Mandy

Jag har lämnat min blogg lite, det är inte direkt meningen. Jag har som bara glidit ifrån den, vi har blivit lite olika jag och min blogg. Inte samma kärleksfulla relation som vi nu delat under hela sommaren. Kan det vara för att hösten närmar sig? Kan det var för att jag har träningsvärk i fingarna av allt kassaknappande? Nej, jag tror att det är för att jag helt enkelt mår oförskämt bra just nu. Genast försvinner alla mina upplägg för ett inlägg, så att säga.
Just nu orkar jag inte ens vara bitter på alfa-kassan, dock SKA det tilläggas att jag ännu inte sett röken av minsta korvöre utan bara mer krav på att jag ska ge dem mer pengar. Jag tror det finns en taktik bakom men när livet är så oförskämt trevligt spelar det ingen som helst roll. De kan ha sitt roliga, jag förstår att det är deprimerande att arbeta med andras liv, något mer ospännande att ägna sig åt kan ju knappast finnas. Så låt dem hållas, det är mitt nya motto.

Nu ägnar jag istället mina dagar åt att vara glad, sjunga för mig själv, vara sådär "perky" som bara en amerikansk cheerleader i en lika amerikansk highschool-film kan vara. För det mesta verkar folk tro att jag driver med dem, men så är det inte. Nej, hör och häpna, jag mår så bra!
Så klart, den sidan av mig som ändå oftast vinner är ju den som nu sitter och gnuggar sina händer i väntan på att jag ska rasa igen, men jag har inte tid med sådant. Jag ska för en gångs skulle verkligen njuta av att få må bra rakt igenom ett tag. För jag har kommit på att jag faktiskt inte hela tiden måste fundera på allt som kan gå snett med allt, utan istället kan fundera på allt som kan gå bra med allt.
För mitt liv kommer alltid vara lysande, för det är fyllt med underbara vackra människor som gör mina dagar ljusare och intressantare.

Sånt är livet!


Dagens låt; The Rolling Stones - Start me up

För en stund sen kom jag hem från jobbet och skrapade av mig allt flott. Min arbetsuppgift de senaste två dagarna har nämligen varit att umgås allt för nära med fritöserna. Det är faktiskt mycket roligare än vad det låter, jag gillar det. Imorgon ska de nog utbilda mig mer, men jag ska fråga om inte pommesen kan bli min huvudgrej. Att fritera pommes är nämligen väldigt underskattat, alla borde vilja göra det. Det är en hel vetenskap, även om man inte tror det. Speciellt iag när det var rusch i alla de fyra timmar jag jobbade. Det var kul, tiden gick fort.
Jag är nog gjord för att arbeta på Donken, det gör mig glad. (Det här är åter ett sådant uttalande som får mig att oroa mig för min egen hälsa)

Min mamma tycker det är rätt kul att jag jobbar på Donken igen, eftersom det var för att komma udan det jag faktiskt gick mina tre år på gymnasiet. Jag måste vara en av de får i världen som har gått gymnasiet för att arbeta där. Jag tycker själv det är lite småroligt.
Jag känner mig dessutom sm ett perfekt exempel på att inte bara hopplöst misslyckade människor arbetar där, jag skulle faktiskt kunna komma in på det mesta på en högskola eller ett universitet men jag vill inte. Jag trivs bättre här, där jag kan lukta på fritösoljan och leka med de andra donkenbarnen. Så är det.

Nu ska jag ge mig ut på kvällspromenad och prata om livets väsentligheter, och dess oväsentligheter också för den delen, med farbror Henrik. Få igång blodcirkulationen i fötterna igen, mycket bra.



Dagens låt; Björn Afzelius - Dockhemmet

Ibland kan man sakna någon sådär fruktansvärt mycket så man inte vet riktigt hur man ska kunna fortsätta dagarna. Det har inte hänt mig så många gånger. Men just nu är det så.
Sådär så att jag känner mig halv, som något fattas. Någon har tagit bort en del av min kropp som gör att varje gång jag tar ett andetag är det lite jobbigare än vad det borde vara, varje gång mitt hjärta ska slå så känns det lite extra eftersom det måste arbeta lite hårdare för det fattas en bit. Jag brukar inte uppleva att saknad kan göra en fysiskt utmattad, göra ont. Jag vaknade flera gånger igår natt för att det var för jobbigt att sova, det var tomt och ensamt och jag kände det till och med när jag sov.
Idag lät jag det gå ut över alldeles för många. Det var inte min mening. Jag orkar bara inte, jag är för slut. För halv och trasig. Det blir nog bättre, det blir oftast det.
Jag hoppas det går fort...



Dagens låt; Rammstein - Amour

Jag har fyllt mer än halva mitt utrymme. Hur gick det så fort?
Jag är inte beredd att börja radera gamla inlägg elelr något liknande galet redan nu. Men vill ju kunna lägga upp bilder ibland. Men det kan jag absolut inte nu, har inte råd att offra plats för det. Kanske helt enkelt måste börja se mig om efter ett nytt ställe att blogga på, för det här är inte hållbart. Tycker faktiskt det är lite väl snålt, 5mb. 10 kunde man väl få i alla fall även om man inte betalar.
Vilket jag ju antagligen ändå kommer göra så fort jag får en inkomst, om jag inte hittat en trevlig och snäll blogg då, som inte gör såhär mot mig.

Äh, när jar orkar ska jag ändå göra en ny hemsida.
Där kan jag ha min blogg.

Nu ska jag cykla till jobbet... snart.