En älskad lillebror
Min lillebror och jag har inte alltid dragit jämt. Vi har större delen av våra liv inte alls kommit vöerens speciellt många gånger, fram till för ungefär ett och ett halvt år sen när något förde oss samman.
Det värsta var vad som förde oss samman, det bästa var vad det gjorde. Det skapade en grund som vi nu för alltid kan stå på, även när tiderna stormar som de gör nu.
Om några dagar lämnar min bror sin tillfälliga vistelse, där han hamnat efter han hittats utslagen och hotat en vakt. (För två år sedan hade det här aldrig kunnat hända, min bror har alltid vara genomsnäll och ibland kanske lite för naiv för sitt eget bästa) Han lämnar då för att bli placerad på en plats där han kommer stanna i kanske hela två år. Två år av ens liv när man är nitton är en väldigt lång tid.
Men kanske en tid som till och med jag til sist fått inse behövs.
Jag har kämpat emot mina föräldrar, sagt att han visst kan klara det här själv. Oom de bara vågar lita på honom kommer han att bevisa att han inte är likam förstörd som de andra, de som finns i livet omkring honom. Jag trodde det verkligen, jag trodde det för att jag lämnat dem och för att jag trodde att han inte behövde dem, men det gör han. Han behöver dem nästan mer än drogerna.
Jag hoppas så att beslutet som fattas blir rätt, jag hoppas så att inte hans advokat putsar upp honom, säter honom framför domaren och påstår att han kan klara öppenvård. För det kan han inte, då blir han kvar i staden som drar ner honom gång på gång. Precis som den dragit ner så många andra av oss.
En del har klättrat upp igen och klarat det själva, men de flesta har det gått så lång tid för så ingen räddning finns.
Allt jag kan hoppas, är att han får hjälp, han kan få plugga och jag kan hälsa på honom så fort jag inte jobbar. För jag har saknat honom så mycket nu när han vart försvunnen och jag vill ha tillbaka min lillebror.
Det värsta var vad som förde oss samman, det bästa var vad det gjorde. Det skapade en grund som vi nu för alltid kan stå på, även när tiderna stormar som de gör nu.
Om några dagar lämnar min bror sin tillfälliga vistelse, där han hamnat efter han hittats utslagen och hotat en vakt. (För två år sedan hade det här aldrig kunnat hända, min bror har alltid vara genomsnäll och ibland kanske lite för naiv för sitt eget bästa) Han lämnar då för att bli placerad på en plats där han kommer stanna i kanske hela två år. Två år av ens liv när man är nitton är en väldigt lång tid.
Men kanske en tid som till och med jag til sist fått inse behövs.
Jag har kämpat emot mina föräldrar, sagt att han visst kan klara det här själv. Oom de bara vågar lita på honom kommer han att bevisa att han inte är likam förstörd som de andra, de som finns i livet omkring honom. Jag trodde det verkligen, jag trodde det för att jag lämnat dem och för att jag trodde att han inte behövde dem, men det gör han. Han behöver dem nästan mer än drogerna.
Jag hoppas så att beslutet som fattas blir rätt, jag hoppas så att inte hans advokat putsar upp honom, säter honom framför domaren och påstår att han kan klara öppenvård. För det kan han inte, då blir han kvar i staden som drar ner honom gång på gång. Precis som den dragit ner så många andra av oss.
En del har klättrat upp igen och klarat det själva, men de flesta har det gått så lång tid för så ingen räddning finns.
Allt jag kan hoppas, är att han får hjälp, han kan få plugga och jag kan hälsa på honom så fort jag inte jobbar. För jag har saknat honom så mycket nu när han vart försvunnen och jag vill ha tillbaka min lillebror.
