Jenny

Hahaha, gick just in på Aftonbladet.se.
Det måste vara hårt att vara Hammarbyare idag, förlora mot Gefle på hemmaplan.
Jag ligger på golvet och kvävs av skratt.

Läs och njut;
Gefles första bortaseger på 71 år
Linderoth igång igen

Och, när jag ändå nu sitter här och njuter av att det går kast för Hammarby ringer killen från Walter. Jag har fått jobb, börjar den 1 augusti. Är sjukt glad.
Att det kunde gå så fort helt plötsligt. Livet känns, just idag när solen lyser, alldeles utmärkt.



             DIF
Lite finare, Lite bättre

Nämen...

Lisa och jag för hundra år sedan på Dreamhack
Lika söta då som nu... hrm.

"Åh Jenny du vet att du är bra
Du räcker till, du räcker till
Åh Jenny du får vad du vill ha
Bara du vill, bara du vill
Åh Jenny du vet att det är sant
Att du är vacker, du är stark
Åh Jenny du vet att du är bra
Ohh ohh oh Jenny"

Vem är du mest avundsjuk på nu och varför?
Jag är lite avundsjuk på många för många olika saker. Jag är avundsjuk på Lisa för att att hon är så bra på att ta tag i saker, jag är avundsjuk på Marléne för att hon åker ut och reser varje år (vilket jag gärna vill, men antagligen när det kommer till kritan aldrig skulle våga), jag är avundsjuk på alla söta kära människor jag ser överallt som kramas för jag vill också få närhet. Jag är avundsjuk på de som vågar så mycket mer än jag någonsin kommer våga.
Jag är avundsjuk på de som alltid vågar vara ärliga och raka mot andra och alltid måste tänka på vad de säger för att inte sanningen ska komma fram.  

Säg tre hemliga önskningar, svara ärligt och privat. Önska ingen chokladglass liksom.
- Förändra mig. Jag önskar jag kunde ändra på allt i min personlighet som gör att jag gör fel. Alla knäppa och ologiska saker jag lever mitt liv igenom och vet om att jag inte borde göra. Ibland tycker jag nog det borde komma en fe och trolla bort den delen av mig, eftersom jag inte klarar av att förändra den själv.
- Vardagsförhållande. Jag erkänner, innerst inne vill jag också bara ha någon som står ut med mig och vill bo med mig. Någon som vill bara vara vardag med mig. Inget speciellt och inte massa galet. Bara två som tycker om varandra och vill vara med varandra för det. Jag vill ha någon att vakna bredvid jämt, någon som jag faktiskt skulle vilja ha barn med och någon som jag känner mig säker på.
- Ekonomiskt oberoende. Jag vill inte kunna köpa massa saker, jag behöver inte sjukt mycket pengar. Jag skulle bara vilja kunna gå på stan en dag och bara komma på att jag vill fika, elelr köpa en tröja, eller ta tåget till någon annan stad. Just att slippa tacka nej till så mycket bara för jag inte har råd.

Vad gjorde dina päron för största misstag?
Jag och min mamma är för lika, ibland hade det känts bra om hon kunde ha kommit ihåg att jag var barnet av oss, inte bara när jag inte gjorde som jag skulle. Vissa saker som har sagts går inte att tvätta bort.
Pappa har vart för långt borta, jag ville ha min pappa inte hans pengar.

Säg en dålig sida hos din svärmor/svärfar.
Jag har inga.

Vad skäms du mest över dig själv?
Att jag är så dålig på att vara ärlig mot människor. Rent ut sagt usel, att jag är så feg att jag hellre sårar andra än utsätter mig själv för något jobbigt. Samtidigt som jag ursäktar mig med att ingen ju mår bättre av att veta allt.
Att jag tappade bort en vår av mitt liv nu i våras för att jag aldrig klarar av att säga nej. För att jag någonstans inom mig fortfarande är en fjantig femtonåring som tycker det ändå är ganska tufft med droger.

Vad är du mest mallig över dig själv?
Att jag utvecklats till en mycket bättre människa de senaste åren. Att flera personer säger att det är lätt att vara sig själv med mig.

Vilken är ditt livs största sorg?
Jag väntar nog fortfarande på den, eftersom jag inte kan komma på något speciellt på rak arm.

Beskriv varför du är en stor bluff.
Jag är inte så glad och rolig som jag ofta försöker låtsas som. De flesta får aldrig se den sidan av mig som skulle göra att de skulle lämna mig. Jag vågar inte visa hur jag mår eller berätta varför jag mårs wå av rädlsa för att bli lämnad. Jag låtsas som att jag är stark och klarar mig utan någon, men innerst inne är jag livrädd för att alla ska lämna mig.


Ah, det var svårt. Men nu är det gjort.

För några (okej, många) timmar bestämde jag och Karl oss för att gå på fotboll. Dagen till ära spelade ju faktiskt DIF-IFKGöteborg på Råsunda. Ja, alltså, vi hade ju inte råd att ta oss dit men en öl på O'Learys sitter ju aldrig fel tänkte vi och knatade in mot staden. O'Learys var stängt... Det blev Etage. Vilket jag kan leva med.
Faktiskt dessutom en av de bättre matcherna i år, kan vara en av de allra bästa. Hela första halvlek bestod av spännande fotboll och mycket chanser. En match helt klart värd mer än resultatet 0-0. Måste jag säga.
Anledningen till att jag tar upp det i min blogg, förutom att jag vill få nämna Djurgården lite oftare i den är två saker;
1. Vem satt och bestämde att alla domare i Sverige, oavsett nivå, ska vara usla. USLA! Jag hatar allsvenska domare, de gör mig deprimerad för att de är så inkompetenta. Om ni inte förstår så föreslår jag att ni skaffar en repris på vad som hände Barsom i sista tilläggsminuten och funderar på hur domaren kunde få det till att det var på bollen. Ja, ilska. Helt enkelt.
2. Vem gav Jonevret en tombola? För hur kan han annars motivera de byten han gör. Jag är mållös. Till och med en trött Hysén presterar bättre än vad som pågick på planen efter han hade gått ut. Jag gråter, gråter gör jag. Kan någon förklara för mig denna mans logik? Någon? Jag ger vad som helst (minus kanske några saker) för att förstå Herr Jonevret.

I övrigt ska jag träffa Pumba i veckan, då ska han ha på sig rosa tajta skinnpants och en cowboyhatt, det har han lovat. Jag längtar och ser fram emot det.
Imorgon kommer Mene in till staden och det verkar bli grillning. Hoppas hon vill vara med.
Tror Marilyn ska få sitt första utomhusäventyr. Det kan... ja, vi får helt enkelt se.

Nu är det dags för sömn, för imorgon ska jag charma till mig ett jobb. (Stor chans)
Appropå jobb, så håller jag tummarna för att det kanske inte blir sååå långt snart. Ja.



"When I wake up well I know I'm gonna be
I'm gonna be the man who wakes up next to you
When I go out yeah I know I'm gonna be
I'm gonna be the man who goes along with you
If I get drunk, well I know I'm gonna be
I'm gonna be the man who gets drunk next to you
And if I heaver yeah i know
I'm gonna be the man who's heavering to you

But I would walk 500 miles
And I would walk 500 more
Just to be the man who would walked a 1,000 miles
To fall down at your door"

Idag är en dag när jag faktiskt nästan bara uträttat saker jag ska. Förutom att göra en kopp kaffe och röka en cigg då, men det känns som något jag förtjänat.

Började med att, som ni säkert läst i det förra inlägget, gå upp sjukt tidigt och ta mig till arbetsförmedlingen. Var där INNAN de öppnade (okej, vi bor tre minuter därifrån men ändå), var trea att få tag på en lapp och klar med allt på en kvart. De gjorde det lätt för mig och godkände min handlingsplan från Ludvika som räcker till augusti. Det är skönt, inget mer arbetsförmedling förrns då. Jag andades ut och knallade åter till mitt nya fina hem.
Sen hem till mamma, hämta cykel och cykla den hem. Jag cyklade! Det resulterade bara i lite svett, jag är rätt stolt faktiskt. Ska nog inte ta så lång tid att anpassa sig till cykelstaden.

Nu har jag och Lisa fixat sängen, vi är så bra.
Vem behöver karlar liksom? Vi är både snyggare och mer tekniska. Ja.
Okej, kanske att jag behöver en. Men jag får vänta. Och så länge så behöver jag ingen. Jag har Lisa och Marilyn, vad mer att önska sig här i världen. Och en Mene som hälsar på med jämna mellanrum.
Ja, ett tag kan jag nog andas med det som omvärld.

Snart ska jag trycka in mina kläder under sängen, sen ska vi till Willys och handla.
MAAAAAAAT!!!!!
Sen stan, måste skaffa ny sladdosa, tror Mathias den skurken har snott min. Ska skicka ett ilsket litet sms om det och fråga på ett oilsket vis. Nej, det här blir inte djupare än så här.


"...I don't wanna get lost
I don't wanna live my life without you

I don't wanna forget you
I don't even wanna try..."

Do you care if i am out whith some friends

Do you care if i am feeling cold

Do you like when i am feeling thirsty

Do you like my anger or my pride

Called lover lead to saivior

I leave the, cold weather, make the earth grow.

no more making a rule. 

To the conclusion to the solution

no more days to fall

Först; igår ringde Borgitta, brev från Alfakassan. Tjihu tänkte jag glatt och insåg att snart var mina pengar här. Men inte, så fel jag kan ha. De har bestämt sig för att jag INTE skickat in de första papprena jag skickade till dem. Och nu måste jag komplettera med dem. Misstänker att i slutändan kommer detta innebära att jag inte ens får några ruttna korvören från dem.
Igår var jag så arg så jag grät, balanslinjen vid kollapsen blev åter igen förbannat smal. Som tur var orkade jag inte kollapsa heller. Så jag vinglar vidare för att på måndag åter igen starta kampen om att över huvudtaget ha pengar att leva på. Var trots allt över en månad sedan jag en fick pengar från soc.
Som tur är har jag världens bästa mamma som erbjuder sig att låna ut och rädda mig. Tack för det, min dag blev så mycket lättare att andas sig igenom.

I morse vaknade jag av att ett gäng fulla studenter bestämt sig för att ha champagnefrukost utanför Patriks fönster. Det var.. okej. Jag minns, jag var rätt full fram till vi kom på lastbilsflaket, när jag istället började vara bakfull. Studenten är kul, dock ganska överskattad. Men de är söta och jag ska snart bort till skolan och krama på de jag känner och gratta dem till friheten. (Undra om jag bör låta bli att nämna att jag inte gör något annat än önskar att jag fick gå i gymnasiet igen, allt var så lätt!)

Nej, nu måste jag stressa, de går ut om tjugo minuter.
Jag hinner inte ens rätta. Så ni får leva med diverse stavfel, det är trots allt en del av min charm.



"Allting som jag vill kan jag göra a, a, a, a, allt,
allting som jag vill kan jag göra, a, a, a, a, allt,
när flytet är i luften,
då är lyckan varje dag,
om man är positiv som fan så går allting bra."

Idag är nog första dagen i år som det verkligen känts som sommar. Det var varmt i skuggen trots att det blådet, det tar jag som ett ganska säkert bevis på att sommaren äntligen kommit. Hoppas att vädret håller i sig imorgon under studenten bara. Inte så kul om kvällen blir förstörd.
Alla bör ju få sitta vid Rhots äng och njuta av sol och champagne på sin student. Det vet ni väl?

Jag har i alla fall förberett mig idag och shoppat små söta djur att hänga runt halsen på folk. Som vanligt hade jga inte råd att köpa åt alla som borde fått, då får man dra lott. Jag är så usel. Men så kan det gå.
Jag är så trött på att vara pank!
Död åt alla myndigheter som borde försörja mig, eller i alla fall för länge sedan borde ha hjälpt mig att hitta en lägenhet. Någonstans att bo. Men på söndag har jag ett hem, ett riktigt hem som jag bor i. Mitt hem. Eller, vårt hem. Men ändå, var ett halvår sen sist. Det känns som det kommer göra mycket, lugna ner saker. Kanske kan jag börja sova som folk och slippa alla störda drömmar som alltid förstör min nattsömn. Det skulle vara skönt.
Kanske jag då verkligen kan försöka ta tag i mitt liv och reda ut allt. Utan att behöva balansera på gränsen till en total kollaps. Jag kan aldrig veta, men jag kan hoppas.

Ja, nu har jag fått ur mig det.
Ska nog återvända till tv:n och se på repriserna av O.C. Alltid bra att följa människor som är klantigare än en själv. Det gör att man ibland i alla fall inte känner att man är bäst av alla på att ställa till saker. Problemet är väl i så fall att de är mycket snyggare, så de kommer undan med det. Men, sånt är livet.
Hakuna Matata



"So you say you fell in love and you're gonna get married
Raise yourself a family, how simple life can be
Somewhere it all went wrong and your plan just fell apart
And you aint got the heart to finish what you started

The ones that you loved
The ones that you left behind
The ones you said you'd try to find
Are they trying to find you"

Och du sa
du måste vara sjuk
sjuk sjuk sjuk
Du måste vara blind
blind blind blind
du måste vara blind
för du kan inte se
när löven faller ner
hur ful jag är

"Som om stämningen fanns kvar
när mörkret lagt sig dunkelt över stan
Som en känsla i förvar
Som i trans blev jag harmonisk och human
Du var mitt hem och min oas
Du gav mig gåtorna tillbaks
Du gjorde mig lycklig och förvånad"

"This is the end of an era"
Få har sagt det lika bra som Joey i vänner.
För det är verkligen det. Jag vet inte ut eller in, jag vet inte om det här kommer bli bra eller helt enkelt uruselt, men egentligen spelar det inte någon roll. Tiden måste ha sin gång och jag måste vidare. Stanna längre än fyra år på samma ställe med samma personer har jag aldrig gjort, och kommer antagligen aldrig göra.

Min kära mamma har lagt grunden till mitt sätt att se på det, vi har alltid flyttat. Och jag trivs med det. Jag vill inte sitta fast, inte vara tvungen att stanna på en plats för att jag är för rädd för det jag inte känner till. Nej, jag tycker om att vara en flyttare. Men jag tycker bäst om att vara en impulsflyttare. Detta planerande hinner starta en oro i magen som gör mig oroligare än vad jag egentligen vill vara. Jag hinner tänka, jag vänder och vrider på mig på nätterna, jag funderar, jag drömmer mardrömmar om dansband och Degerfors. Det finns ingen logik, samtidigt är allt logiskt. Jag visste ju att dagen skulle komma när det var dags att rycka upp rötterna igen och plantera dem i en ny kruka någon annanstans. Det var väntat...
Jag är mer fundersam över varför denna gång känns som den svåraste, det är Ludvika jag lämnar. Jag har alltid vetat att jag inte skulle leva mitt liv här. oavsett vad skulle jag inte bli kvar mer än fem år.
Ändå, det känns tomt innan jag ens har lämnat.

De människor jag träffat här slår alla andra platser jag bott på. Jag vet inte om det för att man kommer närmare de man verkligen tycker om eller om det helt enkelt finns ovanligt bra människor i den här lilla staden (personligen tror jag iofs mest på det första alternativet). Men egentligen spelar det ingen roll. Jag vet, JAG VET, att jag kommer ha vänner med mig för livet härifrån. Så har jag bara känt en, kanske två gånger tidigare. Det gör mig glad.
Så, tack för att ni är så fantastiska! Ni har verkligenförgyllt mitt liv.


Nu, börjar en ny epok i Uppsala, tillbaka till starten igen. Lisa och Jenny, Jenny och Lisa.
Det kommer bli tokbra, Lisa har vart långt borta så länge. Det ska bli skönt att ha henne nära. Men vi är fortfarande inte samma person. Vad alla än tror...

"Dom sista drömmarna sträcker sig mot himlen
över torgen, här går var och en för sig
om vi förlorar varandra här i vimlet
så minns att jag står bakom dig"

Flickan med sin älskade Hubert

Marknaden - den har allt...