Följer du mig dit?

Ibland känner jag mig ensammast i världen.
Eller, ensam är fel ord. Jag vet inte ens vad rätt ord är.

Men ibland när man sutit på en balkong och pratat med folk och insett att nästan alla jag känner har vänner de umgåtts med sedan de var små, riktigt små alltså. De har umgåtts med samma personer sen de gick på låg- eller mellanstadiet. I alla fall har de haft samma nära krets av vänner. Jag har inget sånt, om jag ens hålelr sams med en och samma person under mer än två år blir jag imponerad.
Mer än fyra år har jag nog aldrig ens pratat med samma folk. Visst, jag har några om hänger kvar, en klick här och en klick där.
Men ingen grupp av "närmaste". Ingen jag ringer när jag gråter ögonen ur mig klockan fyra på morgonen, ingen jag kan berätta alla mina problem för. Ingen vän som jag har känt vart den närmaste i hela mitt liv.
Jag har aldrig vart bra på bästa vänner, jag kommer nog aldrig bli.
I ärlighetens namn vill jag kanske inte det heller, jag blir abr alite avundsjuk ibland. På de som är bra på det jag inte är bra på, på dem som är bra på vänskap.

Man skulle äga hela världen.

I helgen var det Ludvikafest. Jag var där.
Jag hade trevligt, jag trodde jag skulle klara mig genom hela helgen utan ett enda nervöst sammanbrott.
Det gick inte till slut.

Vem visste att det skulle göra så ont, efter så lång tid, att verkligen ha blivit glömd. Jag trodde det skulle vara en lyckans dag. Jag har väntat så länge, men jag har nog inte insett vad det innebär. Jag förstod nog aldrig att det sklle betyda att jag raderades ur hans värld. Jag trodde att det skulle innebära att vi äntligen kunde umgås igen, som vi gjorde förut.
Att vi kunde skratta och prata i flera timmar utan att det kändes krystat och dåligt.
Jag tror det var den krossade drömmen som gjorde att det gjorde så ont. Insikten av att när man sårat någon och gjort ett val så kan man aldrig få saker att bli helt bra. Inget kan någonsin bli som man önskar.

Inte för en sekund ångrar jag att jag gjorde det val jag gjorde för två år sedan.
Jag vet att valet var rätt, jag vet bara inte hur lång tid det nu ska ta för mig att släppa det sista taget. Jag trodde jag gjort det, men jag förstod inte riktigt hur stort det var....

RSS 2.0