Jenny

Onsdagen blev en trevlig kväll, tror jag. Mitt minne innehåller nog inte varenda minut av kvällen men det är det är ibland. Jag kan leva med det, jag hade revligt även om jag inte tror att det finns en chans att jag någonsin går till BJ igen. Jag var inte imponerad, även om sofforna under värmelamporna var rätt sköna.
Inte riktigt min påse chips helt enkelt.
Men sällskapet jag hade var grymt trevligt och roligt.
Och som vanligt ägde vi dansgolvet.

Idag är en stängning, sen är jag faktiskt ledig i två dagar innan det är dagf för maraton nästa vecka igen, sex av sju dagar stängning. Eller förresten, på torsdagen jobbar jag faktiskt 17-23, löktid. Jag längtar.
Sen komer Amanda tilbaka, men inte får jag stänga med henne för det. Suck... men så kan det vara och jag får väl helt enkelt försöka stå ut ett tag till.

Tandläkarbesök igår. Massakead mun.. men nu är det bara tre besök kvar. Det är skönt, ska bli trevligt att sluta ha ont i munnen jämt. Tror inte att det hänt mig se jag var sju eller så. Innan jag fick min mun mosad mot en ond lekplats. Men vad gör man inte för att få leka?
Ska tillbaka igen den 12 september. Sju sprutor för att bedöva sen massa grävande och sen är det bara att ha ont som bara den i några timmar.

Annars två lediga dagar nu, jag gör inte mycket. Dricker lite för mycket öl som vanligt.
Idag ska jag dock träffa min Schonna som snart lämnar Sverige för lång tid framöver. Sorligt men så länge hon är lycklig är jag lycklig.

Jag har köpt en tröja, den är så ful så den blir söt. Verkar vara mitt nya sätt att inhandla kläder faktiskt.

Hemma igen, natt. Som vanligt.
Ingen hemma dock, inte helt vanligt. Eller jag misstänker att Alexis och Hollis ligger däckade inne på Alexis rum men det gör ju inte världen roligare för mig direkt. Lördag, hela världe är ute och både Niklas och Bella fyller år.
Grattis som bara den till dom (eller ja, egentligen fyllde de ju år innan tolvslaget men då hade inte jag tid att skriva). Niklas den stackaren fick börja sin födelsedag med att öppna och sen komma tillbaka och stänga med mig. Han har räddat min helg, han är guld värd.

Jag tror alla jag känner är på O'Learys eller BJs. Jag skulle tro det. Jag är inte sugen på nån av dem, dessutom tror jag det emst troliga alternativet (O'Learys) stänger strax. Då var det som inte värt att cykla ner kvart över ett.  Fast jag just nu i denna alkoholfria värld önskar jag nästan att jag åkt ner.
Men nu ska jag istället vänta in friidrottsVM. Måste ålla mig vaken till herrarnas final på 100 m. Om det nu var inatt den gick. Hänger inte riktigt med på SVTs programtablå.

Vaknade bakfull som ett svin (tro mig, jag förtjänade det trots min goda gärning att ge Majs TREO). Gick inte över.. till jobbet. Sjukanmälning. Jippi, okej men det löser sig. Ledighet som ingen visste om, nu börjar kvällen bli jobbig. På det så sålde vi oasvbrutet, slutade inte komma folk. Inget slut på allt och jag kände hur mitt humör sakta men säkert hamnade på Gravesen nivå. Men så är det, ibland är det bara så.
Jag visste att mitt liv skulle bli rätt jobbigt när Amanda gick på semester, men det hade inte behövt vara SÅ jobbigt.
Ibland gör folk mig så besvikna, jag fösrtår att man kanske inte känner någon som helst arbetsmora när man jobbar på ett ställe som man bara skiter i, Men någonstans borde man kanske tänka efter?
Sen finns det de som gör mig riktigt glada sådana här kvällar, Sandra ska ha den största elogen av alla. Om det inte vore för henne hade jag antagligen brutit ihop innan jag fick sjukanmälning för imorgon och innan jag upptäckte att ingen räknat DTkassan på hela dagen (29000 var det i den för övrigt, om ni känner för att råna oss).
Hela det här inlägget borde nog vara tillägnat henne, hon hjälpte till att städa, fylla upp och frågade sen fortfarande om hon kunde hjälpa till med mer.
Hon fick mig att inte bryta ihop, jag är tacksam. Hur mycket som helst.

Nu är det VM på tv, jag dricker öl.
Imorgon kommer ännu en dag i helvetet. Men jag vet att det går över.
Jag vet att det alltid kommer en dag när jag trivs.
Det är bra...

Stängningar ger mig så härlig dygnsrytm.
Halv tre och inte trött. Inte alls, och vid den här tiden börjar det ta slut på meningslösa program att titta på på tvn. Vad gör man då med mitt sitt liv? Får väl väntapå att Patrik kommer hem från jobbet så får jag i alla fall lite sovsällskap. Katten ligger mest och snarkar i fåtöljen. Så hon märker väl inte ens om jag går och lägger mig.

En gång i tiden hade jag ett socialt liv, vad hände med det?

Jaja, inte gräva ned sig i sånt nu.
Bara fem stängninga kvar. Tjihu!

Det går en reklam på tv. En reklam för Överskottsbolaget. I den reklamen gör de reklam för ÖoB .. alltså samma sak står på deras skyltar. Jag har alltid helt fräckt antagit att ÖoB bara är en dålig förkortning av Överskottsbolaget och o:et egentligen inte har något där att göra.
Mennu när jag fått det svart på vitt, ska jag börja kalla det ÖverskottsOBolaget. Det kan man ju inte säga, världen förvirrar mig.

Nästa sak jag funderar på är vem som snor en kamera ur en väska. Lämnar pengarna i plånboken och sen lämnar in väskan till polisen? Varför. Det verkar bara rgymt tycker jag. Speciellt eftersom jag inte upptäckte det direkt och nu är det försent. Förbannade fylla.
Jag har ALDRIG tappat bort något på fyllan förut. Eller, en tjuga eller en bussbiljett kanske, men aldrig något av värde. Jag gör inte sånt. Så nu funderar jag även på om det börjar bli så att jag är för gammal för attackfyllor på stan.
Ett till bevis i det ledet är den skumma killen jag av någon korkad anledning gav mitt nummer. Som nu ringer och skickar sms. Alltså, om man får ett nummer av en tjej som är så full att hon inte kan stå på benen och man får det för att man bjuder henne på mat. Borde man då inte ana efter de första två samtalen och de första smsen att hon antagligen bara vad för full för att inte tänka efter?

Nu måste jag välja, ny kamera... eller straffa mig själv för min klantighet?
Råd har jag ju egentligen inte.

Idag fyller soet år. 22. Han blir gammal han också... det tar bara lite längre tid än vad det gör för mig. Det är lite orättvist men jag får väl leva med det. Jag kan acceptera den orättvisan. För nu.

Vi firade honom inatt genom att sjunga högt på tolvslaget. Sen har vi gått promenad idag, letat bakfyllemat, vart på biltema och bauhaus och suttit på en gräsmatta i vinden och pratat skit. Han gör mig lycklig, hoppas jag gör honom lycklig.

Dags igen, samla för mycket folk av samma sort och det blir läskigt.
Det var en riktigt bra idé när det bara var vi. En helt okej idé när det var vi och Vaksala, nu har det spårat ur lite tycker jag. Alla restaurangerna, vi vet hur det brukar sluta. Och varför alltid på tisdagar? Det är ALLTID på tisdagar. Donken har någon sorts förkärlek för det här.
Dessutom hittar jag inte ens dit det ska vara.
Det kan ju bara sluta illa.
På det ska jag öppna imorgon och om man ser till hur det brukar gå för mig när jag festar dagen innan öppning så bör jag hålla mig spiknykter. En deprimerande tanke. Allt slödder och sen ska jag vara nykter.
Jag börjar bli lite tveksam.
Samtidigt har jag ju sagt att jag ska komma, då har de ju köpt mat så det räcker till mig också. Ska jag bara då strunta i det, åååååh, alla dessa val. Jag vet inte. Men jag måste väl ta mig dit. Hur nu det ska gå till.
Om jag bara kände för det...

Igår var i alla fall en vacker dag, med ett vackert tifo må jag säga.

Idag, fast för sjutton år sedan, körde DIF över vraken med 9-1.
Det vore trevligt om man ikväll fick vara med om det fantastiskt igen, lite känsla av galenskap i allt som är så välplanerat och noggrant gjort. Under tifot, bortanför klackledarna och framför allt under gräsmattan ska det gro av galenskap. Jag vill se en RIKTIG match.
Jag vill se en match som cupfinalen mellan Djurgårn och Solnatattarna 2002. Det small, det var galet och helt fantastiskt.

I övrigt kurrar min mage.
Jag ska rota fram en glass.

Efter fredagen och lördagen inser jag plötsligt varför jag en gång i tiden faktiskt tyckte om att jobba stängning. Jag blev inte hängande här i flera timmar efter jag slutat. Jag vet inte vad det är, jag vill jättegärna släpa mig hem men det blir liksom inte av. Jag tittar lite på tv, äter lite, pratar lite med den som kör kvällskiftet. Sen går jag på toa sen pratar jag lite mer och sen kommer jag på att jag nog borde byta om.
Dit har jag kommit nu, ombytt är jag.
Jag ska bara dra mitt feta arsle ut genom dörren och upp på cykeln och ta mig hem.
Men det är skönt att bra hänga här. Att inte behöva göra något utan bara dra omkring. Jag är ett lök.

På TV är det WPT.
Där ska jag nog vara med, jag är bäst på att göra av med alla mina marker först. Det måste ju vara hur bra som helst? Eller hur var det nu...

Jaja, nu ska jag bara göra femton saker till.
Sen ska jag cykla hem. Kanske.

Igår fick jag ett onoff-kort. Jag är en samlare av meningslösa plastkort jag aldrig kommer använda. Handlar kanske på onoff en gång om året, max. Men nu har jag det i alla fall. Det finns inte plats för det i min plånbok, som jag köpte bara för att man får plats med så många kort.
Patrik säger att jag kanske inte borde spara alla, men han förstår inte. Plastkort är min drog och den lär ju vara nyttigare än mycket annat man kan ge sig på. Så länge korten inte innehåller ett kreditkort (vilket de iofs redan gör men inte ett farligt sådant), borde jag klara mig undan.


Har precis vaknat iaf, efter att ha förlängt min natt genom att följa med sötnos till jobbet. Åka bil hela natten och stanna var femtionde meter är sådant jag trivs med. Jag somnade i och för sig rätt fort i bilen men det var okej. inte riktigt sådan där nattsömn man behöver kanske men jag kan vara lite sliten ikväll, vi har två nattstädare. Alltid trevligt.

Galet varmt även idag, kommer bli lagom outhärdligt på jobbet. Vi bore ha läckra shorts att arbeta i på sommaren. Men det lär ju inte hända.
Jag drömde inatt (läs i morse) att det var casualclothing på jobbet för en dag. Alla fick ha sina privata kläder. Det såg rätt komiskt ut.
Samtidgt spelade Donkenradion bara mina gamla favorit trallpunkhits (kan vara för att det var det som spelades i bilen hela natten). Man kanske skulle gå tillbaka till sina gamla dagar i trasiga kläder och roligt hår. Kanske...

För två veckor sedan ringde det en kvinna till mitt kära Donken. Hon hade glömt en sjal där som hon saknade väldigt mycket. Ca två veckor innan det hade hon ringt (samma dag som hon glömde den) och blivit lovad att den skulle skickas till henne eftersom någon lämpligt nog hade hittat den.
Den som svarade när hon ringde var mannen som gick på semester dagen efter och därför blev den inte skickad. Så nästa gång hon ringde råkade det alltså vara jag som svarade. Jag lovade göra vad jag kunde för att få fram den, och ringde farbror Niklas som var på semester, ur honom gick det inte att få ett vettigt ord så suckade och gav upp det. Antog att den inte blivit ivägskickad eftersom att göra saker inte är hans starka sida. Fick tag på Richard som visste vilken sjal det gälde och hittade den, stoppade de i ett kuvert som jag skrev adressen på och den skickades i tisdags förra veckan.
Den är skickad och på väg och det här är faktiskt något vi bara hade kunnat strunta i, slänga den eller låta den ligga kvar på restaurangen. Även om folk oftast verkar tror det ingår det inte i vårt arbete att vara hittegodslager och sedan slösa pengar på att skicka de saker de inte kan hålla reda på. Men vi gör det ändå. För att vara sjyssta.
Till saken hör nu att i morse väcks jag av att hon ringer, hon med sjalen. Halv nio på morgonen, jag är inne i stängingsdygnsrytm så svarade inte men fick ett trevligt halvt hotfullt meddelande på mitt mobilsvar. Något om att sjalen faktiskt inte var där än och jag hade ju sagt att den skulle bli skickad. Nu skulle hon nog få lov att ringa till McDonalds huvudkontor. Suck...

Ja, det kanske var dumt av mig att blanda in mig själv så mycket att jag skickade ett sms och hon fick mitt mobilnr. Men jag trodde faktiskt inte att jag, som höll på i två timmar för att hjälp en total främling, skulle bli målet för ilskan över att något man själv har tappat bort inte kommer tillbaka. Suck...

Nyvaken, nyduschad, ny... jaja, strunt samma. Det behöver ni inte veta.

Idag är jag pigg och ugen på att göra något annat än att hönga i min lägenhet. Men jag vet inte vad. Det är söndag, Uppsala och jag vet inte mycket om vad man kan pyssla med i den här stan, någon som har ett förslag? Det får gärna vara något man kan göra utohus och som inte inebär något kulturellt.

Jag har en ganska stor framilj, den var inte så stor en gång i tiden men med nya giftermål och nya släktingar och framför allt nya syskon är vi nu sex xtycken i syskonskaran. Jag och mina syskon som faktiskt delar precis samma gener som mig Maja och Johan (de är för övrigt 20 och 22), min syster som inte delar en enda gen med mig, mitt latex Maja (ja, de heter samma sak! förstå vad jobbigt det blir ibland). Sen mina änglar, Märta och Malin som är 6 och 5 år gamla och delar hälften av mina gener. Vi har samma pappa...

Efter den fina introduktionen ska jag säga det jag skriver för att berätta, snart får jag besök. Av just Märta och Malin, de ska sova över. Första övernattningen som inte är hos mormor och morfar. Lite pirrigt är det. Pappa och Annelie ska bo på ett hotell inne i Uppsala centrum så de finns ju till hand om det krisar. Men det är ju det jag inte vill att det ska göra. Jag vill att det ska funka lika bra om när jag hälsar på dem. Men man vet ju aldrig, barn är nyckfulla, speciellt när det gäller sömn och föräldrar. Men de är stora nu, Märta börjar förskolan snart och Malin är kanske den tuffaste människa jag känner.
Jag är så glad saknar dem så varje dag jag inte får träffa dem...

Days of our Lifes har jag vart beroende av i flera år.
Samma intriger varje dag, varje vecka, varje månad .. ja, ni förstår bilden.
Jag är så less, ändå kan jag inte sluta titta. Det är lite som jobbet...

Igår blev min cykel lagad. Äntligen.
Jag ska aldrig mer behöva gå hem från jobbet, eller inte kunna t amig ner på stan för en öl för att taxibolagen är idioter efter klockan tolv. Nu ligger mitt liv i mina händer. Det är fantastiskt vad en liten grej som en cykel kan få en att känna. Är i och för sig fortfarande lite ledsen över att jag inte fick den mest fantastiska cykel jag sett, men gamla Bettan klarar nog några år till. Innan framhjulet vinglar sönder.


Mulet och grått idag, det är skönt.
Tråkigt att jobba när resten av världen får vara ute i solsken. I och för sig bara stängningen idag kvar innan tre dagars ledighet och besök från Huggnora. Ska bli tokmysigt.

Duscha nu, innan jag svimmar av min egen lukt.
Har ni tänkt på att flottigt hår typ flottar av sig? Överallt, och hela kroppen känns flottig. Pommesfritig liksom.