Jenny

Jag har börjat samla på mig en skrämmande mängd bevis på att jag mentalt kanske inte är tretton längre, trots att jag kämpar så hårt för att vara det. Jag vet inte om jag egentligen kanske borde vara glad att jag till slut anske växer upp, skaffar mig en utbildning och "gör något av mitt liv".
Men jag är nog mest rädd, för när man blir vuxen så måste man ta ansvar. Jag är inte redo för ansvar.
Det betyder att man måste stå för sina handlingar, ha moral och empati. Inget av det är något jag direkt skulle få nobelpris i.

Men tecknen är där,
jag funderar för första gången seriöst på en utbildning som jag faktiskt nästan vill gå.
Jag går ut en löningsfredag och mår illa över fyllan som omger mig, jag dricker två öl, är nyktrast i mitt sällskap och åker hem i tid på en buss där jag mår lite dåligt över alla som är så fulla omkring mig. Jag dricker öl och framstår till och med för en polis som en nykter och vettig person. Hallå, mitt jobb är ju att vara fullast, däcka och göra bort mig.
Har en helt ny generation tagit över det?
Kan jag någonsin fungera som människa igen om jag inte är det hopplösa vrak jag alltid varit?
Jag skulle vilja ha ett hus att bo i.
Det skulle till och med kunna ligga på ... landet. Var kommer det ifrån?
Jag har till och med börjat tänka på att man kanske borde skaffa barn, inte nu direkt, men inom en överskådlig framtid.

Jag är rädd för mig själv...