Jenny

Jag är inne i en sådan där period när alla runt mig verkar ha stora maar eller söta ungar. Jag får den där känslan igen... att jag faktiskt inte skulle vara helt oduglig som mamma och att det faktiskt skulle vara ganska trevligt. Jag är ju nästan 25 det är inte så ungt egentligen även om jag kanske lever ett liv för en 20åring snarare än en 25åring. Eller, vad jag trodde var livet för en 25åring när jag var ungefär 15.
Hänger ni med? Jga gör inte det nämligen. Men jag vet hur tankarna går i mitt huvud.

Samtidigt vet jag inte om mina motiv är helt rätt. Jag ser framför mig en rätt trevlig period av lite ledighet även om man ju inte direkt kan ligg och lata sig. Jag vill vara famliig och mysig men vet ju av andras erfarenheter att det inte direkt behöver bli så.
Sen är väl det största problemet mannen/killen/pojken som isf är den tilltänkta pappan. Han verkar helt emot allt vad det heter. Jag vet inte, okej för nu. Men jag vill ju faktiskt ha barn och gärna tidigare än om tio år, kan ett förhållande överleva då? Om man vet att man när det väl kommer till kritan inte kommer vilja samma saker?
Eller ska man strunta i det nu och ha allt härligt som är nu och inte tänka på framtiden? Men kommer det inte bli ännu värre då när ytterligare några år lagts på förhållandet som man sedan måste avsluta?

Jag behöver en expert, någon som kan ge mig alla svar så jag inte behöver grubbla.
Kan ingen bara komma som en räddande ängel och berätta för mig hur livet borde arta sig?