Jenny

Vaknade bakfull som ett svin (tro mig, jag förtjänade det trots min goda gärning att ge Majs TREO). Gick inte över.. till jobbet. Sjukanmälning. Jippi, okej men det löser sig. Ledighet som ingen visste om, nu börjar kvällen bli jobbig. På det så sålde vi oasvbrutet, slutade inte komma folk. Inget slut på allt och jag kände hur mitt humör sakta men säkert hamnade på Gravesen nivå. Men så är det, ibland är det bara så.
Jag visste att mitt liv skulle bli rätt jobbigt när Amanda gick på semester, men det hade inte behövt vara SÅ jobbigt.
Ibland gör folk mig så besvikna, jag fösrtår att man kanske inte känner någon som helst arbetsmora när man jobbar på ett ställe som man bara skiter i, Men någonstans borde man kanske tänka efter?
Sen finns det de som gör mig riktigt glada sådana här kvällar, Sandra ska ha den största elogen av alla. Om det inte vore för henne hade jag antagligen brutit ihop innan jag fick sjukanmälning för imorgon och innan jag upptäckte att ingen räknat DTkassan på hela dagen (29000 var det i den för övrigt, om ni känner för att råna oss).
Hela det här inlägget borde nog vara tillägnat henne, hon hjälpte till att städa, fylla upp och frågade sen fortfarande om hon kunde hjälpa till med mer.
Hon fick mig att inte bryta ihop, jag är tacksam. Hur mycket som helst.

Nu är det VM på tv, jag dricker öl.
Imorgon kommer ännu en dag i helvetet. Men jag vet att det går över.
Jag vet att det alltid kommer en dag när jag trivs.
Det är bra...