Jenny

För två veckor sedan ringde det en kvinna till mitt kära Donken. Hon hade glömt en sjal där som hon saknade väldigt mycket. Ca två veckor innan det hade hon ringt (samma dag som hon glömde den) och blivit lovad att den skulle skickas till henne eftersom någon lämpligt nog hade hittat den.
Den som svarade när hon ringde var mannen som gick på semester dagen efter och därför blev den inte skickad. Så nästa gång hon ringde råkade det alltså vara jag som svarade. Jag lovade göra vad jag kunde för att få fram den, och ringde farbror Niklas som var på semester, ur honom gick det inte att få ett vettigt ord så suckade och gav upp det. Antog att den inte blivit ivägskickad eftersom att göra saker inte är hans starka sida. Fick tag på Richard som visste vilken sjal det gälde och hittade den, stoppade de i ett kuvert som jag skrev adressen på och den skickades i tisdags förra veckan.
Den är skickad och på väg och det här är faktiskt något vi bara hade kunnat strunta i, slänga den eller låta den ligga kvar på restaurangen. Även om folk oftast verkar tror det ingår det inte i vårt arbete att vara hittegodslager och sedan slösa pengar på att skicka de saker de inte kan hålla reda på. Men vi gör det ändå. För att vara sjyssta.
Till saken hör nu att i morse väcks jag av att hon ringer, hon med sjalen. Halv nio på morgonen, jag är inne i stängingsdygnsrytm så svarade inte men fick ett trevligt halvt hotfullt meddelande på mitt mobilsvar. Något om att sjalen faktiskt inte var där än och jag hade ju sagt att den skulle bli skickad. Nu skulle hon nog få lov att ringa till McDonalds huvudkontor. Suck...

Ja, det kanske var dumt av mig att blanda in mig själv så mycket att jag skickade ett sms och hon fick mitt mobilnr. Men jag trodde faktiskt inte att jag, som höll på i två timmar för att hjälp en total främling, skulle bli målet för ilskan över att något man själv har tappat bort inte kommer tillbaka. Suck...