Jenny

I helgen var det Ludvikafest. Jag var där.
Jag hade trevligt, jag trodde jag skulle klara mig genom hela helgen utan ett enda nervöst sammanbrott.
Det gick inte till slut.

Vem visste att det skulle göra så ont, efter så lång tid, att verkligen ha blivit glömd. Jag trodde det skulle vara en lyckans dag. Jag har väntat så länge, men jag har nog inte insett vad det innebär. Jag förstod nog aldrig att det sklle betyda att jag raderades ur hans värld. Jag trodde att det skulle innebära att vi äntligen kunde umgås igen, som vi gjorde förut.
Att vi kunde skratta och prata i flera timmar utan att det kändes krystat och dåligt.
Jag tror det var den krossade drömmen som gjorde att det gjorde så ont. Insikten av att när man sårat någon och gjort ett val så kan man aldrig få saker att bli helt bra. Inget kan någonsin bli som man önskar.

Inte för en sekund ångrar jag att jag gjorde det val jag gjorde för två år sedan.
Jag vet att valet var rätt, jag vet bara inte hur lång tid det nu ska ta för mig att släppa det sista taget. Jag trodde jag gjort det, men jag förstod inte riktigt hur stort det var....