Jenny

Ibland känner jag mig ensammast i världen.
Eller, ensam är fel ord. Jag vet inte ens vad rätt ord är.

Men ibland när man sutit på en balkong och pratat med folk och insett att nästan alla jag känner har vänner de umgåtts med sedan de var små, riktigt små alltså. De har umgåtts med samma personer sen de gick på låg- eller mellanstadiet. I alla fall har de haft samma nära krets av vänner. Jag har inget sånt, om jag ens hålelr sams med en och samma person under mer än två år blir jag imponerad.
Mer än fyra år har jag nog aldrig ens pratat med samma folk. Visst, jag har några om hänger kvar, en klick här och en klick där.
Men ingen grupp av "närmaste". Ingen jag ringer när jag gråter ögonen ur mig klockan fyra på morgonen, ingen jag kan berätta alla mina problem för. Ingen vän som jag har känt vart den närmaste i hela mitt liv.
Jag har aldrig vart bra på bästa vänner, jag kommer nog aldrig bli.
I ärlighetens namn vill jag kanske inte det heller, jag blir abr alite avundsjuk ibland. På de som är bra på det jag inte är bra på, på dem som är bra på vänskap.