Jenny

För en stund sen kom jag hem från jobbet och skrapade av mig allt flott. Min arbetsuppgift de senaste två dagarna har nämligen varit att umgås allt för nära med fritöserna. Det är faktiskt mycket roligare än vad det låter, jag gillar det. Imorgon ska de nog utbilda mig mer, men jag ska fråga om inte pommesen kan bli min huvudgrej. Att fritera pommes är nämligen väldigt underskattat, alla borde vilja göra det. Det är en hel vetenskap, även om man inte tror det. Speciellt iag när det var rusch i alla de fyra timmar jag jobbade. Det var kul, tiden gick fort.
Jag är nog gjord för att arbeta på Donken, det gör mig glad. (Det här är åter ett sådant uttalande som får mig att oroa mig för min egen hälsa)

Min mamma tycker det är rätt kul att jag jobbar på Donken igen, eftersom det var för att komma udan det jag faktiskt gick mina tre år på gymnasiet. Jag måste vara en av de får i världen som har gått gymnasiet för att arbeta där. Jag tycker själv det är lite småroligt.
Jag känner mig dessutom sm ett perfekt exempel på att inte bara hopplöst misslyckade människor arbetar där, jag skulle faktiskt kunna komma in på det mesta på en högskola eller ett universitet men jag vill inte. Jag trivs bättre här, där jag kan lukta på fritösoljan och leka med de andra donkenbarnen. Så är det.

Nu ska jag ge mig ut på kvällspromenad och prata om livets väsentligheter, och dess oväsentligheter också för den delen, med farbror Henrik. Få igång blodcirkulationen i fötterna igen, mycket bra.



Dagens låt; Björn Afzelius - Dockhemmet