Flyttångest?
"This is the end of an era"
Få har sagt det lika bra som Joey i vänner.
För det är verkligen det. Jag vet inte ut eller in, jag vet inte om det här kommer bli bra eller helt enkelt uruselt, men egentligen spelar det inte någon roll. Tiden måste ha sin gång och jag måste vidare. Stanna längre än fyra år på samma ställe med samma personer har jag aldrig gjort, och kommer antagligen aldrig göra.
Min kära mamma har lagt grunden till mitt sätt att se på det, vi har alltid flyttat. Och jag trivs med det. Jag vill inte sitta fast, inte vara tvungen att stanna på en plats för att jag är för rädd för det jag inte känner till. Nej, jag tycker om att vara en flyttare. Men jag tycker bäst om att vara en impulsflyttare. Detta planerande hinner starta en oro i magen som gör mig oroligare än vad jag egentligen vill vara. Jag hinner tänka, jag vänder och vrider på mig på nätterna, jag funderar, jag drömmer mardrömmar om dansband och Degerfors. Det finns ingen logik, samtidigt är allt logiskt. Jag visste ju att dagen skulle komma när det var dags att rycka upp rötterna igen och plantera dem i en ny kruka någon annanstans. Det var väntat...
Jag är mer fundersam över varför denna gång känns som den svåraste, det är Ludvika jag lämnar. Jag har alltid vetat att jag inte skulle leva mitt liv här. oavsett vad skulle jag inte bli kvar mer än fem år.
Ändå, det känns tomt innan jag ens har lämnat.
De människor jag träffat här slår alla andra platser jag bott på. Jag vet inte om det för att man kommer närmare de man verkligen tycker om eller om det helt enkelt finns ovanligt bra människor i den här lilla staden (personligen tror jag iofs mest på det första alternativet). Men egentligen spelar det ingen roll. Jag vet, JAG VET, att jag kommer ha vänner med mig för livet härifrån. Så har jag bara känt en, kanske två gånger tidigare. Det gör mig glad.
Så, tack för att ni är så fantastiska! Ni har verkligenförgyllt mitt liv.
Nu, börjar en ny epok i Uppsala, tillbaka till starten igen. Lisa och Jenny, Jenny och Lisa.
Det kommer bli tokbra, Lisa har vart långt borta så länge. Det ska bli skönt att ha henne nära. Men vi är fortfarande inte samma person. Vad alla än tror...
"Dom sista drömmarna sträcker sig mot himlen
över torgen, här går var och en för sig
om vi förlorar varandra här i vimlet
så minns att jag står bakom dig"
