Jenny

Igår var det säckgång i Ludvika.
Det är en skum tradition där alla treor sitter fast med ett rep runt benet och går genom stan till en fors där de kastar i en enkrona från året de är födda. För att få tur. I år var det dock sjukt svårt att få tag i en enkrona från -86, så många kastade i lite vad som helst. Och det funkar ju.
Den delen av traditionen som inte riktigt uppskattas av skolan är fylleslaget som följer, för det första är 90% av de som sitter i repet fulla som gnuer och de flesta ungdomar som tittar på också. På kvällen går man på trägårn och super sig redlös. Det är gratis inträde nämligen och det vill man ju knappast missa.

Som resultat av denna fina tradition som jag självklart bevittnade, är jag idag bakis.
Det är synd om mig. Nästan lika synd om mig som om Patrik, men bara nästan. Han låter ynkligare än mig när han gnäller. Så han vinner "det-är-synd-om-mig"-tävlingen.


Nu är jag på väg till Babs, ska packa ner det sista och ta med mig. Marilyn också. (Appropå henne; jag är en dålig mamma, jag söp upp hennes spånpengar igår. Så nu måste jag tigga av mamma eller pappa) Sen hem till Mathias och plocka ihop datorn.
Ta mitt sista pick och pack från Ludvika helt enkelt.
Det kommer kännas... tomt. Tror jag. Men ganska skönt också. Åka till Huggnora och se till att allt är färdigpackat. Allt är klart.
För idag, är det bara fem dagar kvar. Det pirrar...


Igår reddes saker ut som verkligen behövdes. Det är skönt, mycket känns bättre nu.
Samtidigt som oron gnager lite. Men det mesta känns bättre. Allt behöver inte braka ihop jämt, bara jag slutar anta det.



"Livet är en dans på rosor
Men det är en dans med svåra steg"