Jenny

Jag går på sparlåga, hankar mig fram mest. Inte glad, inte ledsen. Likgiltig är nog det lysande ordet. Orkar inte mer. Visst, det sprakar till ibland och jag skrattar en stund. Det är okej, det är ett skönt avbrott. Jag tycker om att vara glad, att få le och skratta och njuta av solen i gott sällskap.
Men jag orkar inte bry mig, jag orkar inte lyfta ett finger för att faktiskt träffa någon. Jag orkar inte anstränga mig. Enda anledningen till att jag gör något är att jag har en sån tur så ibland är det någon som ringer mig för att i alla fall dela en liten stund av sitt liv med mig.
Det är bra. Annars kanske jag skulle glömma bort hur man pratar och umgås med andra.
Nej, i lördags var jag ganska på topp en stund, men det hade nog mer med metabålen att göra än att jag egentligen slutade känna mig likgiltig.
Det jobbiga i det hela är mitt sociala beroende, även när jag inte bryr mig är det som min kropp kräver att få gå ut och träffa folk. Kan man ha ett fysiskt beroende av andra? Att bara ha andra runt omkring sig. Inte ens behöva en kram, utan bara omge sig med människor. För psykiskt känner jag mig inte speciellt beredd att söka sällskap av någon över huvudtaget.
Jag lyckas ändå inte bota min kropps längtan efter sällskap. Även när jag umgås med andra känner jag mig väldigt ensam, fast inte på ett negativt sätt. Ensam är bra just nu. Ensam men ändå omgiven av andra. Det känns lite motsägande men ändå har det hela dagen kännts som jag sitter i en liten bubbla och ser på. Kommer på mig själv ibland med att inte vara där. Fast jag är det.
Skum känsla.
Har ännu inte bestämt mig om det är bra eller dåligt. Det visar sig med tiden.
Just idag, eller inatt, känns likgiltigt ganska bra.


"Ingen frågar när du kommer
Ingen saknar dig när du går
Ingen delar din dröm
Ingen undrar hur du mår

Och jag ser människor omkring mig
Ser dom jobba dygnet runt
För att slippa känna efter
hur dom egentligen mår "