Jenny

Jag har gjort det igen. Jag har klantat mig över varenda gräns som finns på den här jorden och jag minns det inte ens. Lite bakgrundshistoria;
Under förra sommaren (och resten av 2004 också för den delen) hade jag en tendens att dricka liiiite för mycket. Vilket i slutändan ledde till stor fattigdom och mycket onödiga bråk. Av denna anledning bestämde jag mig för att det var fan dags att sluta glömma bort tio timmar av varje dag och se till att behålla lite pengar i plånboken. Detta har jag faktiskt skött väldigt bra för att vara jag ska ni veta. Fram till i fredags.Och nu, vad som hände.
I fredags anlände jag till Ludvika. Jag och Babs gick på systemet och jag handlade några öl och en flaska Kir. Ingen jättemängd när det ändå ska användas under en hel natt. Sen tog jag mig hem till Patrik och det blev ett systemetbesök igen. Då jag passade på att för säkerthetsskull införskaffa några till öl. Fortfarande var det dock ingen fara för jag hade pengar till min tågresa var. Det var det viktigaste, vad som än hände.
Kvällen fortskred, fylla och lycka.
Träffade många människor som jag saknat som få och som alltid gör mig lycklig att få träffa.
Satt några timmar i ett öltält, inget mer med det.
Sedan under natten tog jag mig hem, vägen hem innehöll både bråk, gråt och sovandes i något som kan ha varit en myrstack med ett trasigt paraply som tak. Sedan hem, somnade och vaknade dagen efter på ett oförskämt bra humör. Livet var lysande, jag hade överlevt årets värsta fjortisfylla och snart skulle jag ner på stan och umgås med mina småsystrar. Jag skulle bara ringa och kolla hur mycket pengar jag hade på kontot.
Det var dumt, där fanns inte alls de hundralappr jag räknat med utan en hundralapp.
Jag kan inte för min värld minnas när jag tog ut dessa pengar, men börjar ju inse att något måste ha betalt de svindyra ölen i öltältet. Jag är en klant. Jag är strandad i en stad där jag inte bor. Jag behöver lyckas ta mig hem.
Imorgon är min deadline för att krypa till korset och tigga pengar av min mor. Helt enkelt erkänna vilken hopplös, oansvarig, korkad och fruktansvärd dotter jag är. (Sista ordet taget ur ett sms från Babs som beskrev min handling rätt bra). Just nu hoppas jag på att alfa-kassan ska få tummen ur röven och ge mig pengar. Det är mitt sista hopp.

Men, om vi ska se till den ljusa sidan har jag haft ruskigt kul den här helgen.
Lördagen var lysande, jag lyckades på något magiskt sätt få i mig en rätt stor mängd alkohol igen. Detta i sällskap av älskade Oakim, Ida (som jag inte sett på över ett år) och såklart Putte. Vi hade kul, eller jag hade i alla fall ruskigt kul där vid tutten i stadsparken. Jag tror vi gick hem vid halv fyra, eller kanske fyra. Det var ljust igen i alla fall men fortfarande folk överallt.
En sak bör man ge Ludvikaborna, när det väl är fest är de riktigt bra på att festa.

Samson gjort ännu en lysande lista, och några korsord värda för alla att pröva på. Samson är min listgud. Fortfarande har han inte lyckats göar en lista som inte fått mig att småfnissa i alla fall ganska mycket.
Kära sambon Lisa räddar mitt liv och tar hand om Marilyn. Hon är bra, min sambo. Jag vill dricka te med henne på balkongen. Men nu ska jag försöka sparka liv i Patrik så vi kan ta oss ut ur det här regnskogsrummet och upp på övervåningen där det finns frukost. Det är nog en omöjlig uppgift.



"Men jag lär ju mig aldrig av mina misstag
vilket ämne det jag har en brist av
Varför går jag alltid över gränsen
min hjärna den står där brevid när det händer
Jag måste ringa runt och be om förlåt
känns som jag hellre vill dö men vi får se hur det går
Tacka fan för mina polare har tålamod med mig
hade jag vart dom hade jag knappt tåla att se mig
Min kyl den är tom, mina pengar är slut
alla ledtrådar säger: förändra dig nu
Patetisk och ynklig, fy fan vilken dag
Jag duschar men samvetet, det sitter kvar"