Jenny

Idag hatar jag ordet hopp. Hopp som i att ha hopp om något, hopp som i att vänta och förvänta sig. En önskan om att sagda ord ska få slå in. Att jag inte än en gång ska gå och hoppas och vilja och önska så det gör ont i mig för att även denna gång rasa rakt ner när stunden är inne. När tidpunkten kommit, när allt jag byggt upp min sensate tid runt rasar samman på grund av ett litet ord. Jag har börjat lägga mig till med vanan att aldrig förvänta mig något, förväntar jag mig något kommer det till slut göra ont. Hoppas jag för mycket kommer jag till slut bli den lilla trasiga högen som jag hatar att vara. Men hur mycket jag än försöker intala mig att jag inte har några förväntningar, att jag inte tror eftersom jag vet att det bara är tomma ord, så känner jag ju det där pirret längst in. Väntan, längtan... efter något eller någon. Det kanske har förändrats? Kanske gäller inte samma regler som funnits under så lång tid så jag blivit tvungen att anpassa mig efter dem? Kanske har allt verkligen förändrats, för alltid.

Och där är det igen, hoppet. Den svaga lilla önskan om att den här gången är det på riktigt. Den här gången betyder orden något.

Men jag vet ju hur det går, jag vet att jag inte ska förvänta mig något, inte ska hoppas, inte ska tro att världen förändras på en vecka. Även om det kändes som allt var ljust igen, som om alla problem flugit sin kos och allt nu till slut skulle bli bra. Det funkar inte så, problem som tigs ihjäl under så lång tid försvinner inte. De ligger kvar som små svarta trassliga suddar i ett hörn och väntar på att någon ska reda ut dem. Jag orkar inte göra det, han orkar inte göra det. Betyder det att trasslet kommer vinna till slut? Att min värld jag hela tiden går och väntar på är en fantasi som aldrig kommer slå in?

Jag hoppas inte det, men som sagt, hopp är inte mycket att lita på.