Jenny

Idag hade jag verkligen känslan av att det var den väsrta dagenå jobbet någonsin. Jag är beredd att ta på mig en europakonferenskväll helt själv om jag slipper det här igen. I morse när jag kom så var verkligen ALLT slut, ner till tomater och servetter. Som känns som rätt viktiga saker att ha när man arbetar på ett snbbmatsställe. Dock löste det sig på de mest bisarra sett och en urartande rush satte igång istället. Två av tre delar på mitt golv fungerande inte direkt som jag önskat och mitt i allt svämmar de förbannade läskdunkarna över. Vanligtvis kollar jag dem alltid eftersom ingen någonsin tömmer dem. Men den här morgonen hade jag ju inte hunnit eftersom jag spenderade all tid, då jag inte fyllde upp kött och annat spännande i köket, i telefonen. Pratandes med diverse andra restauranger, andra människor och allmänt förvirrade nyvakna stackars ytterligare människor. Ungefär i det här läget var jag nästan beredd att kasta in handduken, sätta mig på kontoretoch hävda kontorsskift. Tyvärr har jag det inte riktigt i mig. För att avsluta dagen kom inte all personal för kvällen, jag blev kvar på golvet till fem och var klar med kassorna, som vid det här laget innehöll rätt mycket pengar, vid sex. Hemma igen halv åtta. Bara lite över 13 timmar från jag åkte till jag kom hem. Vad glad jag är. Ibland. Men jag kanske kommer sakna det lite, fast om ni frågar mig på lördag efter fem dagars stängning kommer jag garanterat inte ha den inställningen i alla fall.